Bara jag, Föräldrarskap

En skrämmande upplevelse med minskade fosterrörelser

Igår var jag mer rädd än vad jag någonsin varit i vuxen ålder.

Klockan var 15:45 och jag höll på att stänga ner på jobbet inför helgen när jag såg att jag hade ett missat samtal från min fru. Det är inte alls ovanligt att hon ringer strax innan fyra för att fråga om jag kommer hem i tid eller om jag kommer att jobba över, det var nog därför hon hade ringt tänkte jag när jag ringde upp.

Älskling, bli inte orolig nu. Det var det första hon sade när hon svarat. Finns det något mer oroande sätt att starta ett samtal?

Min fru förklarade för mig att hon inte hade känt barnet sparka på flera timmar, så kallat ”minskade fosterrörelser”. Vanligtvis så gör hon inte annat än att röra sig i magen så detta var inte normalt. Hon hade varit i kontakt med förlossningsmottagningen som hade sagt att hon skulle lägga sig på vänster sida, vila i två timmar och notera varje gång hon kände barnet röra sig.

Om barnet rörde sig mer än 10 gånger så var det inget att oroa sig för och om det var mindre än 10 rörelser så skulle hon återkomma. Barnet hade rört sig två gånger på två timmar.

Hem och till sjukhuset

Jag minns knappt hur jag kom hem. Jag satt i bilen inom en minut från samtalet och var hemma 8 minuter efter det efter en resväg som normalt tar en kvart. Frun hoppade in i bilen och vi körde iväg i ilfart till Helsingborgs lasarett.

Det var inte många ord som yttrades under resan dit. Jag hade så många känslor som tävlade om att ta plats och jag kände att körningen krävde dubbel fokus mot normalt. Jag var arg, både på mig själv för att jag missat min frus telefonsamtal och på henne för att hon inte försökt nå mig flera gånger. Jag var även otroligt stressad, men mest av allt var jag rädd.

Det var en sorts rädsla som når en väldigt få gånger i vuxen ålder. Hjälplös, obeveklig rädsla som kramade om mig så att jag fick gåshud och mådde illa. Jag kände mig som ett barn. Det värsta var min frus uttryck i bilen, hon var sammanbiten, lugn. Hennes ögon glänste, hela tiden på gränsen till att bryta ut i gråt. hon såg så sorgsen ut, som att hon visste mer än mig.

Jag var desperat. Detta fick inte hända, inget ska hända mitt barn nu när det bara är veckor kvar av graviditeten.

På sjukhuset

Vi kom till sjukhuset kl 16:21 och anmälde oss i receptionen, vi blev hänvisade att följa pilar i golvet som ledde till förlossningsavdelningen. Jag ville springa men min fru gick lugnt och sansat längst korridorerna. Vi kom fram till en stängd dörr där vi fick ringa på en klocka. En glad röst hördes ur högtalaren. Är det dags att föda? Min fru förklarade vårt ärende och rösten sade märkbart dämpad att vi skulle följa ytterligare pilar i golvet till ett väntrum så skulle någon komma snarast möjligt.

När vi hade suttit i väntrummet i tre minuter utan hjälp så fick jag nog och närmast sprang ut för att hitta personal. Klockan var nu 16:33, alla tider har etsat sig fast i minnet. Där och då så tänkte jag att varje minut kunde vara helt avgörande och var därför hyperfokuserad på klockan.

Jag hittade väldigt snabbt en ledig sjuksköterska och förklarade vårt ärende, hon måste ha trott att jag var i upplösningstillstånd, kanske var jag också det. Hon tog mig under armen och förde mig tillbaka till väntrummet medan hon klappade mig tröstande på ryggen.

Falskt alarm

Vi blev ledda in i ett rum, frun fick lägga sig på en brits, apparater kopplades till hennes mage och tillslut fick vi höra ett hjärtljud som slog så friskt som det var möjligt. Vi kunde äntligen andas ut.

Känslan när vi fick se på skärmen att allt såg fullt normalt ut var smått euforisk. Vi fick vara kvar i rummet i en halvtimma för att se att barnets kurva var stabil, vi tittade båda mest på skärmen som visade hjärtslagen medan vi mös och skojade med varandra.

När halvtimman var över kom sköterskan in. Hon kontrollerade kurvan, förklarade att den var så fin så att den skulle kunna vara hämtad ur en skolbok. Sedan skickade hon hem oss. Allting kostade totalt 0 kronor. Det är skönt att man bor i ett land där man verkligen har råd att vara neurotisk.

2 reaktioner på ”En skrämmande upplevelse med minskade fosterrörelser

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *